Frihet före sen

När livet slutade vara en transportsträcka

– om att våga välja om innan åren bara går

Det går så fort. Tankarna springer före mig, som om de försöker dra mig genom morgonen med handkraft.

Och så kommer den där känslan. Den är sällan dramatisk. Den är mer som en tunn hinna över allt – en liten olust som gör att kroppen spänner sig innan jag ens har rest mig ordentligt. Jag försöker skaka av mig den. "Det är bara en morgon." "Det är bara trötthet." "Det kommer kännas bättre när vi kommit iväg."

Du vet… man säger det man behöver säga för att få kroppen att fortsätta röra sig.

Jag går mot barnens rum och försöker låta mjuk, nästan som om jag kan smyga oss igenom det här utan att väcka stressen. "Hej älskling… det är morgon nu." Ett stön. En filt som dras över huvudet. Jag går vidare till nästa rum. Samma sak. En röst som säger "jag vill inte", en kropp som vänder sig bort, en trötthet som känns som cement.

Och någonstans i mig börjar irritationen röra på sig, som om den vaknar tidigare än jag.

Det är så lite som krävs. Ett "jag hittar inte mina kläder". Ett "han tog min grej". Ett "var är min tröja". Ett barn som plötsligt måste ha exakt den där saken just idag, just nu, annars går det inte. Jag hör hur min egen röst förändras. Den blir lite kortare, lite skarpare, lite mer pressad.

Det är inte alltid jag ens märker när det händer, förrän jag redan är där.

"Men kan ni bara…?"

"Vi har inte tid…"

"Snälla, ta på dig."

Och så kommer dubbelheten, den som är svårast att stå ut med. För på ett sätt känns det helt rimligt. Det är klart att jag blir stressad när allting drar ut på tiden och vi riskerar att bli sena. Men samtidigt känns det helt fel, för jag vill inte vara den versionen av mig själv. Jag vill inte börja dagen med att snäsa. Jag vill inte att mina barn ska möta mig på morgonen och känna att min energi är ett krav.

För vi hade det ju bra. Vi hade ett hem, barnen växte, vi fick ihop vardagen, vi klarade oss. Det fanns stunder som var varma och roliga, middagar som blev helt okej, helger som ibland kändes som en liten paus från allt. Jag hade ett jobb jag kunde göra och människor runt mig som jag tyckte om. Jag var inte olycklig på det sättet man brukar prata om när någon förändrar sitt liv.

Och ändå kunde jag känna mig som om jag sprang bredvid mitt eget liv och försökte hinna ikapp.

Jag tror att det är så autopiloten fungerar. Den är inte ond. Den är praktisk. Den gör att vi tar oss igenom intensiva år, får vardagen att gå runt, får barnen till skolan, maten på bordet, räkningarna betalda. Den tar oss från morgon till kväll och lägger oss i sängen med en känsla av att vi åtminstone gjorde det vi skulle.

Men ibland glappar den.

Som om något i dig plötsligt vägrar att fortsätta låtsas.

För mig kom det inte när jag var på väg hem, inte på en promenad, inte i något stort samtal – utan på kontoret, mitt i en arbetsdag. Jag satt vid skrivbordet och stirrade på dataskärmen, gjorde det jag skulle, klickade mig vidare, svarade, dokumenterade, planerade nästa steg. Allt var som vanligt.

Och så tittade jag upp.

Det är märkligt hur mycket som kan ligga i just den rörelsen. Som om kroppen, utan att fråga mig, bara tog en paus. Jag lät blicken släppa skärmen och hamna på fönstret. Där ute låg parkeringen. Några bilar stod huller om buller, någon var på väg in i sin, en annan stängde en bildörr lite för hårt. Träden vajade i vinden, sådär självklart, som om de inte hade något med mina tider att göra.

Och fåglarna.

Jag minns dem tydligt. Det var vår, blå himmel, och måsarna skränade som om de ägde hela världen. De cirklade över parkeringen, flög lågt, drog upp igen, helt oberörda av möten och listor och scheman. Jag minns att jag hann tänka: de har ingen aning om vad jag gör här inne.

Det var då tanken kom.

Inte som något jag hade tänkt igenom, utan som en fråga som steg upp ur magen innan hjärnan ens hann sätta på sig sin vanliga hjälm.

Ska jag sitta så här i trettio år till?

Jag behövde inte göra om allt. Jag behövde bara en spricka.

Inte en ny personlighet. Inte ett nytt liv över en natt. Bara något som gjorde att jag kunde andas lite friare mitt i det vi redan levde. En liten öppning där jag kunde hålla frågorna levande. Där längtan inte behövde bli en dröm jag skämdes över, utan något jag faktiskt tog på allvar.

Och där började jag lägga märke till något som jag inte hade sett lika tydligt förut: hur mycket av vår stress kom från sådant vi tog för givet. Alla små "måsten" som egentligen var val, fast vi hade slutat se dem som val. Allt vi sa ja till av vana. Allt vi fortsatte med för att "det ska man". Allt jag bar i huvudet utan att ens tänka på att jag bar det.

Jag började undra: om vi tog bort en sak, vad skulle hända? Inte tio. Bara en. Om vi förenklade något litet – vad skulle det frigöra? Jag visste inte svaret ännu, men jag märkte att bara frågan gjorde något med mig. Som om kroppen blev lite mindre låst av att jag slutade utgå från att allt var givet.

Det var också här jag förstod att insikten inte är en engångsgrej. Den är inte som en blixt som slår ner och sedan är allt klart. Den är mer som en låga som behöver skyddas. Vardagen blåser hela tiden, och om du inte skyddar lågan så slocknar den. Det betyder inte att du har misslyckats. Det betyder bara att du är människa och lever i ett system som är byggt för att du ska fortsätta rulla.

Så frågan blev: hur skyddar man sin riktning när allt i livet drar en tillbaka? Hur fortsätter man lyssna när det är enklast att göra som man alltid har gjort?

Som en mjukare yta att gå på. Som att dagarna hade fler små fickor av luft.

Och det var där en ny fråga dök upp, ganska stilla men väldigt viktig:

Vad gör man med tid?

Jag hade jobbat med det redan innan vi flyttade – tränat på närvaro, på att inte alltid springa, på att inte fylla varje minut med ett måste. Så det blev inte som att jag kom hit och plötsligt blev stressad av frihet. Men jag märkte ändå en subtil slitning, som en gammal reflex som ibland ville ta över: den där rösten som säger att tid ska användas, optimeras, fyllas. Att man borde "passa på".

Skillnaden nu var att jag såg den tydligare.

Och jag kunde välja.

Vi hade ju också byggt en plan som gjorde att tiden inte bara "råkade" bli mer. Den var medveten. Jag jobbade tre dagar i veckan. Min sambo jobbade inte alls till en början. Dels för att barnen skulle få en mjuk start och för att vi ville vara nära dem i övergången, men också för att vi hade längtat efter något som nästan kändes förbjudet i Sverige: att få tid till oss själva, och till sånt som faktiskt ger energi.

Det var i de små vardagsscenerna som jag började förstå vad det betydde.

Som en förmiddag när barnen hade gått till skolan och huset plötsligt blev tyst. Inte den där tystnaden som känns tom, utan den som känns som ett utrymme. Vi gick ut på altanen med varsin kopp kaffe. Solen värmde redan fast det fortfarande var morgon. Det fanns ingen tid att passa just då. Ingen bilkö. Ingen stress. Bara vi, och en vardag som inte krävde att vi rusade vidare.

Vi satt där och pratade. Eller satt tysta ibland, bara tittade ut. Och jag minns att jag tänkte att det här – det här är en av anledningarna till att vi gjorde det. Inte för att få ett lyxliv, utan för att få ett liv där man kan andas mitt på dagen